Normalkurvan

Alla människor placerar sig någonstans på normalkurvan efter hur aktiva vi är, hur vi kan koncentrera oss, hur sociala vi är och hur mycket vi kommunicerar med omgivningen. Någonstans har vi dragit en gräns för när de här dragen börjar bli problematiska och den linjen kan se väldigt olika ut beroende på vilken miljö vi är i.

Jag menar ungefär så här:
Om du bor på en liten ort där alla har gemensamma intressen så kan du ha ganska svår ADHD utan att det sticker ut. Men om du lever i en miljö där det till exempel krävs att du är aktiv på sociala medier, måste kunna hålla föredrag redan i från andra klass och vara aktiv på fritiden. Det som händer då är kanske att du blir deppig, får ångest, drar dig undan, ser dig som udda, blir aggressiv och så vidare, du känner dig alltid dålig och påhoppad. 

I takt med att fler och fler diagnostiseras är det märkligt att vi inte stannar upp och undrar; är det här verkligen det samhälle vi vill ha?

Både diagnoser som Aspergers syndrom och ADHD handlar även mycket om personens specifika personlighetsdrag och diagnoser är väldigt trubbiga beskrivningar. För ADHD finns till exempel 18 olika diagnoskriterier, vilket säger en del om hur många variationer som ryms i diagnosen. Det innebär att om flera läkare och psykologer undersöker en och samma person kan de komma fram till helt olika diagnoser. Det innebär också att två personer med samma diagnos kan fungera helt olika och ha väldigt skilda hjälpbehov.­ 

Det där enkla man trodde att man skulle uppnå med en diagnos, det uppnår man inte. Det är väldigt individuellt hur till exempel ADHD ter sig för varje enskild person.

Alla har ju rätt till en skolgång och alla som behöver det ska få  det stöd just den behöver. 

Diagnosen i sig har inget värde och det blir problem när diagnosen exempelvis används som mall för pedagogiska insatser i skolan. Det bidrar bara till att skapa en syn p den som har diagnos som är negativ och upprätthåller vad vi ser som "normalitet" och avvikande. 

I stället behöver i ovanstående exempel lärarkåren mer kunskap om hur man kan skapa goda lärandemiljöer för alla. Det går inte att säga att en elev med en viss diagnos lär sig bäst på ett visst givet sätt. Personer med neuropsykiatriska diagnoser är lika olika som alla andra.

Men hur gör man om man inte kan ge stöd inom ramen för det vanliga? 

Då kanske vi måste ha särskilda arrangemang. Men är det  måste vi grundar dessa utifrån medicinska diagnoser?