Jag har ADHD.
Att leva med adhd påverkar allt i livet – men det är inte en sjukdom. Det är en så kallad "funktionsnedsättning" som innebär många utmaningar, det är tufft att känna sig udda, annorlunda, har ett j_a temperament, blir deprimerad med jämna mellanrum, få ryck och köra all in eller helt enkelt inte orka bry sig då det är tråkigt.
Det är svårt att greppa vad ADHD egentligen innebär och att förstå varför man är som man är och mår som man mår.
Men ADHD kan vara en styrka, vissa kallar det en "funktionsförmån" och en del kallar det en superkraft.
Hur många vi är med ADHD är svårt att exakt veta, siffrorna är lite olika beroende på var man tittar men någonstans mellan 2-4% har ADHD verkar vara diagnostiserade med denna funktions anomalitet eller vad man ska kalla det. Det är ingen funktionsnedsättning bara man får rätt stöd, eller faktiskt bara en viss självförståelse. Att lära sig att "jag är såhär" och "så funkar jag". Det tror jag förresten alla skulle må bra av att lära sig.
Faktum är i alla fall att hundratusentals svenskar lever med ADHD medans få vågar/vill tala öppet om sin diagnos och kan därmed inte heller dela med sig av sina erfarenheter, styrkor och begränsningar.
Anledningen är nog att en del reagerar som om de tyckte att, för att du har ADHD, är du dum i huvudet, inget kunde vara mer fel. Jag tror mest på de som pratar om jägare och bönder istället.
ADHD människor var jägare och här är en bra förklaring jag läste en gång;
”Såhär är det, det finns två sorter av människor, och det har gjort sedan tidernas begynnelse. Det finns bönder och jägare.
Bönder kan planera och vänta. De sår och skördar tålmodigt och noggrant. Jägare däremot måste vara på spänn hela tiden, redo att reagera mot faror och snabbt agera. De uppfattar minsta ljud."...
..."om DU är en jägare. Det är inget fel på dig, Det är samhället som är anpassat efter bönder och inte jägare. Man kan inte sätta en jägare i ett fyrkantigt bås och säga åt dem att sitta still. De är inte gjorda för det!”; Det är den bästa förklaringen ever.
”Såhär är det, det finns två sorter av människor, och det har gjort sedan tidernas begynnelse. Det finns bönder och jägare.
Bönder kan planera och vänta. De sår och skördar tålmodigt och noggrant. Jägare däremot måste vara på spänn hela tiden, redo att reagera mot faror och snabbt agera. De uppfattar minsta ljud."...
..."om DU är en jägare. Det är inget fel på dig, Det är samhället som är anpassat efter bönder och inte jägare. Man kan inte sätta en jägare i ett fyrkantigt bås och säga åt dem att sitta still. De är inte gjorda för det!”; Det är den bästa förklaringen ever.
Jag fick aldrig diagnos när jag var liten. ADHD fanns inte ens då, man var bara ett annorlunda barn, ett DAMP barn. Lite besvärlig, pratig, ego, bråkig och slarvig. Oftast sattes de i fängelse, förlåt jag menar OBS-klass. Där sattes de på undantag och på så sätt togs alla chanser för en vettig utbildning ur spel. De var liksom döma är misslyckas i förtid, och det är det många som gjort med.
Några av oss hade tur och fick ändå en vettig utbildning, mest för att vi hade hypersidan och faktiskt tyckte ämnet var intressant. Så var det för mig, grundskolan var ett helvete på jorden men på något sätt klarade jag mig igenom.
Jag var så skoltrött i nian att jag valde den enklaste linje jag kunde hitta och den kortaste, El-tele på Nobel gymnasiet. Efter linjen skulle jag få en viss behörighet och kunna börja jobba direkt.
Något hände. Jag upptäckte att jag kunde, att plugga var inte svårt, jag fick väldigt bra betyg. Min familj anade aldrig vad som hände, även hemma var jag ett UFO som nog ingen orkade försöka förstå sig på. Då jag helt plötsligt började på 4 årig teleteknik linje var det obegripligt för alla och det blev upp till mig att lösa det själv. (Jag hade inga planer på att gå universitet, jag bara tyckte om att plugga och särskilt tekniska ämnen, inte kemi 襤)
Hela livet har varit så, ingen förstod mej och jag var utanför.
Men jag ska försöka att inte hålla på och gnälla om mina år som ung, många har haft det värre, delar var bra, men vägen fram till det att jag träffade min nuvarande fru var stökig och jobbig. Det har varit en del jobbigt den senaste delen av livet med, ända fram tills jag fick diagnosen, först vid 51 år.
När jag fick diagnosen var jag som mest nedgången. Jag var djupt deprimerad, trött på allt och alla, på livet och att vara fel och misslyckad och inte veta vem jag var.
Att få diagnosen i sig betydde inget för mig egentligen, jag kunde inget om ADHD, hade hört om det och har vänner med diagnoser men jag har aldrig fått några uppfattningar nedtryckta i halsen. Det har inte hänt än i alla fall, och även om jag fått en massa uppfattningar nedtryckta i halsen har jag inte förknippat det med ADHD.
Med diagnosen kom hjälpmedel som inta fanns tillgängliga förut, jag har läst om många som inte tycker om medicinen för de känner sig inte som sig själva och deras kreativitet försvinner. Jag har inga sådana känslor, medicinen har för mig gjort under.
Jag mår bra, det är läskigt att säga det för erfarenhetsmässigt har jag alltid åkt på en ny snyting om jag vågat mig på att känna mig ok eller Gud förbjudet mår bra. Men det är annorlunda nu tror jag. Jag har en ny stabilitet, hinner med mitt temperament och blåser inte en säkring lika lätt. Tro nu inte att jag blivit helt apatisk, jag har temperament, men jag hinner hindra mig lite och inte slänga ur mej dumheter som jag ångrar sedan. Jag hinner tänka mina tankar klart, eller rättare sagt jag blir lika snabb som mina tankar så de stör mig inte längre med att blanda sig och byta fokus hela tiden.
Att säga att ADHD är en superkraft är för mig inte rätt, det är jobbigt och tufft att ja adhd. Om man får hjälp och i mitt fall medicin som funkar så ger det möjlighet att lära sig mer om det, man får förståelse för sig själv, och andra, så man slipper känna sig fel hela tiden.
Jag inser att jag har en superkraft eller hellre en "funktionsförmån" som är otrolig. När jag vill något är jag nära på ostoppbar. Jag har en otrolig energi, nästan oändlig, och kan klara allt. Men jag måste vilja själv och hade det varit en superkraft hade jag kunnat göra det när som helst. Om jag inte vill eller är intresserad kan jag inte uppbringa kraft att genomföra även om jag lärt mig med tiden att mekaniskt utföra en del arbete så tar det all min kraft och känns helt själsdödande.
Jag kan prata om detta hela dagen inser jag, det intresserar mig och som sagt ovan
Nu bor jag med min familj som jag valt själv, min fantastiska fru och våra barn. Jag återkommer om dem en annan gång.
Kommentarer